Mitt liv just nu.
Hej!
Jag funderade på hur tråkig min blogg måste va att läsa,
typ ett inlägg varje dag om vad ja ska göra på dagen?
Inte så kul nej.
Så här kommer en sammanfattning om hur mitt liv är just nu.
Den nakna sanningen ;P mahaha
Skolan: Jag kämpar på med matten, men känner att jag tappar gnistan mer och mer,
min så kallade lärare skulle ringa en gång i veckan för att kolla hur det går och hjälpa mig om jag behövde hjälp men hon har inte ringt en enda gång. Jag vet inte om jag ligger bra till i tidsplanen eller om jag ligger efter. Känns rätt meningslöst då på något sätt. Jag vet, jag gör det för min egen skull och allt de där, men känns som att man behöver en lärare som pushar lite. Får väl se om hon hör av sig nu när skolan börjar igen.
Vänner: Jag är helt övertygad om att jag har dom bästa vännerna i världen, jag känner mig trygg. Jag gör allt jag kan för att inte svika och ge tillbaks så mycket kärlek som jag får från dom. Utan dom skulle jag inte klara mig.
Kärlek: upp och ner hela tiden, jag saknar Martin varje dag så det gör ont. Jag hatar när det händer något som verkligen påminner om honom, bryter ihop och måste ringa någon för att kunna sluta gråta. Men jag skulle nog inte vilja ha tillbaka honom om han skulle vilja de, för jag skulle nog inte kunna njuta så fullt ut av att ha honom, och det skulle bara göra mig mer förkrossad. Jag skulle hela tiden vara på min vakt, för dom här månaderna sen den 5e oktober har varit en mardröm och vill aldrig uppleva dom igen. Jag saknar den Martin jag hade i somras, de sättet han såg på mig då och sättet jag såg på honom.
Jag har försökt dejta andra, daniel tex. Jag va superglad i några dagar att jag redan hade lyckats gå vidare, men de höll bara några dagar innan jag började jämföra allt med Martin och ju mer jag gjorde me Daniel desto mer saknade jag Martin. Jag trodde att det bara va det känslomässiga som var det jobbiga, rädd för att gå in i något ifall det sen skulle visa sig att de inte funkar. så jag kom med förslaget "vänner med förmåner" det höll väl en kväll ungefär och jag kände mig helt tom efteråt. Ville bara ha tillbaka tryggheten med Martin, hans kropp och det vi hade.
Jag tänker ofta på om det aldrig kommer släppa? kommer jag alltid jämföra allt med Martin? Jag är rädd för att jag har blivit helt känslokall? för jag känner ingenting, känner ingen ånger när jag gör något med Daniel även att jag vet att han tror att jag har ångrat mig och vill bli tillsammasn med honom. Jag känner inget när jag helt kallt ringer och säger att det inte betydde något på det sättet och säger att de inte ska hända igen. Men så gör jag samma sak igen. Jag får inte dåligt samvete alls, jag kan träffa massa andra som jag inte träffat innan, sitta och prata en stund och sen gå hem. Utan att ens varit de minsta nervös eller förväntansfull. Jag bara gör saker utan att känna något. Det enda som känns och får mig att gråta är saknaden efter Martin. Och rädslan för att jag har blivit en sån här person.
Min "sjukdom": Jag har mått riktigt dåligt under hösten har inte gjort några framsteg alls, mer tagit flera steg bakåt. Men för nån vecka sen tänkte jag tillbaka på sommaren och på något sätt vet jag att jag inte är sjuk alls. Mådde toppen i somras och kan må så nu också om jag bara bestämmer mig för de. Så det finns inte så mycket att säga på den biten.
Förövrigt så saknar jag min Becka sjukt mycket, tycker att hon kan komma hem från spanien NU!
hatar att inte kunna prata med henne varje dag, allt går åt pipsvängen då..
Ne nu orkar jag inte skriva mer, hungrig e jag också.
Puss!
Jag funderade på hur tråkig min blogg måste va att läsa,
typ ett inlägg varje dag om vad ja ska göra på dagen?
Inte så kul nej.
Så här kommer en sammanfattning om hur mitt liv är just nu.
Den nakna sanningen ;P mahaha
Skolan: Jag kämpar på med matten, men känner att jag tappar gnistan mer och mer,
min så kallade lärare skulle ringa en gång i veckan för att kolla hur det går och hjälpa mig om jag behövde hjälp men hon har inte ringt en enda gång. Jag vet inte om jag ligger bra till i tidsplanen eller om jag ligger efter. Känns rätt meningslöst då på något sätt. Jag vet, jag gör det för min egen skull och allt de där, men känns som att man behöver en lärare som pushar lite. Får väl se om hon hör av sig nu när skolan börjar igen.
Vänner: Jag är helt övertygad om att jag har dom bästa vännerna i världen, jag känner mig trygg. Jag gör allt jag kan för att inte svika och ge tillbaks så mycket kärlek som jag får från dom. Utan dom skulle jag inte klara mig.
Kärlek: upp och ner hela tiden, jag saknar Martin varje dag så det gör ont. Jag hatar när det händer något som verkligen påminner om honom, bryter ihop och måste ringa någon för att kunna sluta gråta. Men jag skulle nog inte vilja ha tillbaka honom om han skulle vilja de, för jag skulle nog inte kunna njuta så fullt ut av att ha honom, och det skulle bara göra mig mer förkrossad. Jag skulle hela tiden vara på min vakt, för dom här månaderna sen den 5e oktober har varit en mardröm och vill aldrig uppleva dom igen. Jag saknar den Martin jag hade i somras, de sättet han såg på mig då och sättet jag såg på honom.
Jag har försökt dejta andra, daniel tex. Jag va superglad i några dagar att jag redan hade lyckats gå vidare, men de höll bara några dagar innan jag började jämföra allt med Martin och ju mer jag gjorde me Daniel desto mer saknade jag Martin. Jag trodde att det bara va det känslomässiga som var det jobbiga, rädd för att gå in i något ifall det sen skulle visa sig att de inte funkar. så jag kom med förslaget "vänner med förmåner" det höll väl en kväll ungefär och jag kände mig helt tom efteråt. Ville bara ha tillbaka tryggheten med Martin, hans kropp och det vi hade.
Jag tänker ofta på om det aldrig kommer släppa? kommer jag alltid jämföra allt med Martin? Jag är rädd för att jag har blivit helt känslokall? för jag känner ingenting, känner ingen ånger när jag gör något med Daniel även att jag vet att han tror att jag har ångrat mig och vill bli tillsammasn med honom. Jag känner inget när jag helt kallt ringer och säger att det inte betydde något på det sättet och säger att de inte ska hända igen. Men så gör jag samma sak igen. Jag får inte dåligt samvete alls, jag kan träffa massa andra som jag inte träffat innan, sitta och prata en stund och sen gå hem. Utan att ens varit de minsta nervös eller förväntansfull. Jag bara gör saker utan att känna något. Det enda som känns och får mig att gråta är saknaden efter Martin. Och rädslan för att jag har blivit en sån här person.
Min "sjukdom": Jag har mått riktigt dåligt under hösten har inte gjort några framsteg alls, mer tagit flera steg bakåt. Men för nån vecka sen tänkte jag tillbaka på sommaren och på något sätt vet jag att jag inte är sjuk alls. Mådde toppen i somras och kan må så nu också om jag bara bestämmer mig för de. Så det finns inte så mycket att säga på den biten.
Förövrigt så saknar jag min Becka sjukt mycket, tycker att hon kan komma hem från spanien NU!
hatar att inte kunna prata med henne varje dag, allt går åt pipsvängen då..
Ne nu orkar jag inte skriva mer, hungrig e jag också.
Puss!
Kommentarer
Trackback
