.
Mamma satt och fixade hårförlängingen och jag kände att jag började må dåligt,
de va bara en fläta kvar men jag va tvungen att gå ner till mitt rum och lugna ner mig.
Efter ca 10 minuter gick jag upp igen och var helt uppstressad, hade dom vanliga symptomen,
illamående, yrsel, frossa och feberkänsla.
Jag går runt med ett glas i handen fram och tillbaka vid teven och säger om och om igen till mamma
att jag är yr. Mamma kollar på mig och ber mig sätta mig brevid henne i soffan en stund.
Men det känsn helt omöjligt, då kmr jag bara må dåligare.
Men till slut flyttar hon sig så att jag kan sätta mig brevid henne längst ut på soffan och jag sätter mig.
Men hela tiden känns det som att jag måste resa mig upp igen och gå ut för att få frisk luft.
Mamma bara sitter och kollar på teven och håller mig i handen och säger åt mig att slappna av lite då och då,
för jag glömmer det, jag tar djupa andetag men jag slappnar inte av, axlarna är uppdragna till öronen och jag spänner
benen för att det itne ska snurra så mycket. Men när jag väl kommer ihåg att slappna av så känner jag hur yrslen och illamåendet försvinner mer och mer, och jag blir så trött så jag måste blunda en stund.
Om jag hade gått ner till mitt rum efter det så hade jag nu suttit här och skrivit ett blogginlägg om hur mycket jag hatar mitt liv, och att jag måste börja äta lugnande piller annars kommer det här aldrig gå över.
Jag skulle vara så arg så att jag inte hade kunnat gråta och jag hade burit det med mig till imorgon och hade troligvis fått gå igenom samma sak igen.
Men när mamma såg att jag mådde bättre så började vi prata om det istället. Jag satt mest och beklagade mig först,
att jag alltid kommer att må såhär och att jag måste börja ta några piller för jag inte orkar ha det såhär.
Men när jag sa "det blir ju bara värre och värre" så reagerade hon.
Det blir inte alls värre, i höstas mådde jag dåligt varje dag, jag ville inte ens åka till maxi för att jag mådde så dåligt,
under hela januari mådde jag bra nästan hela tiden, jag åkte till emma och becka på kvällarna och jag cyklade in till stan och jag hade kompisar här , jag gjorde något varje dag.
Men jag har mina jobbiga perioder, jag börjar må dåligt och jag vet inte varför.
Men jag lägger för stor tyngd i dom dåliga perioderna, jag hade helt glömt bort att jag hade mått så bra i januari.
Hon sa att jag måste hitta sakerna jag mår bra av och hålla fast vid det, hon sa att hon ser att emma och becka gör mig otroligt glad, hon har så rätt. Jag var till och med tvungen att svälja gråten nu när jag tänkte på hur mycket dom betyder. Och att mamma ser att dom gör mig glad.
Hon sa också att hon tycker det är konstigt att jag aldrig gråter över det här, iallafall inte så att hon ser, att jag aksnke gör det med mina vänner eller för mig själv. Men det gör jag inte, jag tror aldrig att jag har gråtit på grund av hela den här skiten. Jag gråter bara för allt annat.
Martin tex, det var första gången sen han gjorde slut som mamma sa att hon förstod att jag saknar honom. innan har det bara varit saker som " glöm honom". Men han var en så stor del av mitt liv innan vi blev tillsammas också.
Det är som att förlora en väldigt nära vän också. Då började jag ju självklart gråta,
Men på något sett satt vi där och pratade tills jag satt och skrattade och skojjade och jag tänkte inte ens på hur det blev så förens jag gapskrattade.
Hon är bra min mamma, hon måste alltid finnas här.
Jag ska klara det här, för mina fina vänner och för mamma <3
de va bara en fläta kvar men jag va tvungen att gå ner till mitt rum och lugna ner mig.
Efter ca 10 minuter gick jag upp igen och var helt uppstressad, hade dom vanliga symptomen,
illamående, yrsel, frossa och feberkänsla.
Jag går runt med ett glas i handen fram och tillbaka vid teven och säger om och om igen till mamma
att jag är yr. Mamma kollar på mig och ber mig sätta mig brevid henne i soffan en stund.
Men det känsn helt omöjligt, då kmr jag bara må dåligare.
Men till slut flyttar hon sig så att jag kan sätta mig brevid henne längst ut på soffan och jag sätter mig.
Men hela tiden känns det som att jag måste resa mig upp igen och gå ut för att få frisk luft.
Mamma bara sitter och kollar på teven och håller mig i handen och säger åt mig att slappna av lite då och då,
för jag glömmer det, jag tar djupa andetag men jag slappnar inte av, axlarna är uppdragna till öronen och jag spänner
benen för att det itne ska snurra så mycket. Men när jag väl kommer ihåg att slappna av så känner jag hur yrslen och illamåendet försvinner mer och mer, och jag blir så trött så jag måste blunda en stund.
Om jag hade gått ner till mitt rum efter det så hade jag nu suttit här och skrivit ett blogginlägg om hur mycket jag hatar mitt liv, och att jag måste börja äta lugnande piller annars kommer det här aldrig gå över.
Jag skulle vara så arg så att jag inte hade kunnat gråta och jag hade burit det med mig till imorgon och hade troligvis fått gå igenom samma sak igen.
Men när mamma såg att jag mådde bättre så började vi prata om det istället. Jag satt mest och beklagade mig först,
att jag alltid kommer att må såhär och att jag måste börja ta några piller för jag inte orkar ha det såhär.
Men när jag sa "det blir ju bara värre och värre" så reagerade hon.
Det blir inte alls värre, i höstas mådde jag dåligt varje dag, jag ville inte ens åka till maxi för att jag mådde så dåligt,
under hela januari mådde jag bra nästan hela tiden, jag åkte till emma och becka på kvällarna och jag cyklade in till stan och jag hade kompisar här , jag gjorde något varje dag.
Men jag har mina jobbiga perioder, jag börjar må dåligt och jag vet inte varför.
Men jag lägger för stor tyngd i dom dåliga perioderna, jag hade helt glömt bort att jag hade mått så bra i januari.
Hon sa att jag måste hitta sakerna jag mår bra av och hålla fast vid det, hon sa att hon ser att emma och becka gör mig otroligt glad, hon har så rätt. Jag var till och med tvungen att svälja gråten nu när jag tänkte på hur mycket dom betyder. Och att mamma ser att dom gör mig glad.
Hon sa också att hon tycker det är konstigt att jag aldrig gråter över det här, iallafall inte så att hon ser, att jag aksnke gör det med mina vänner eller för mig själv. Men det gör jag inte, jag tror aldrig att jag har gråtit på grund av hela den här skiten. Jag gråter bara för allt annat.
Martin tex, det var första gången sen han gjorde slut som mamma sa att hon förstod att jag saknar honom. innan har det bara varit saker som " glöm honom". Men han var en så stor del av mitt liv innan vi blev tillsammas också.
Det är som att förlora en väldigt nära vän också. Då började jag ju självklart gråta,
Men på något sett satt vi där och pratade tills jag satt och skrattade och skojjade och jag tänkte inte ens på hur det blev så förens jag gapskrattade.
Hon är bra min mamma, hon måste alltid finnas här.
Jag ska klara det här, för mina fina vänner och för mamma <3
Emma & Becka!
Hallo :)
Min kväll gick till mina bästa,
mysigt och kul som alltid :)
Becka klippte emma och hon
ser ut som en riktig frisör nu
fattas bara stolen! :D
något som e mindre bra e mina fotografskills
men fick iaf med skynket och bältet me saxarna å de :D
Men men,
nu ska jag sova,
imon blir det kalas för Jonas som fyller 20 :)
Grattis storebror! <3
Ne sova va de,
Gonatt!
Min kväll gick till mina bästa,
mysigt och kul som alltid :)
Becka klippte emma och hon
ser ut som en riktig frisör nu
fattas bara stolen! :D
något som e mindre bra e mina fotografskills
men fick iaf med skynket och bältet me saxarna å de :D
Men men,
nu ska jag sova,
imon blir det kalas för Jonas som fyller 20 :)
Grattis storebror! <3
Ne sova va de,
Gonatt!
